16 februari 2007, kl 02:43

Who’s fat?

Vilken jävla tjockis jag börjar bli. OK att jag inte ser särskilt fet ut än, men jag beter mig som en smygätande familjefarsa som lovat att gå ner i vikt för att rädda giftermålet men är för svag för att motstå “livets goda”. Sitter uppe på nätterna och mumsar kakor och mackor och dricker två liter juice jag inte ens tycker är god fast jag inte är törstig. Rotar igenom kylen och skafferiet i brist på sysselsättning, och framför allt har jag utvecklat ett karaktärsdrag jag ärvt från min farsa: att fortsätta äta efter jag blivit mätt. Det var så han blev tjock back in the day (inte nu längre dock, han fick diabetes och var tvungen att gå ner) har morsan berättat. Jag väger typ 13 kilo mer än vad jag brukar göra. Om jag inte lägger ner detta ätande kommer jag vakna ur en sömngång i sommar med tvillingarna smetade i majonnäs mellan två hamburgerbröd. Perta kommer vara spårlöst försvunnen och jag kommer ha en mystisk mättnadskänsla i flera dar. Polisen misstänker nåt, men kan inte bevisa ett skit. Anna Skipper från Du är vad du äter kommer komma till mitt hem och ta prover på mitt bajs (”tsk tsk tsk, så här ska en ung mans bajs inte smaka, testa själv, tycker du det här smakar som friskt bajs?”) och sätta D-flex att piska mig i form. Alla som surfar med Com Hem kommer va körda för att jag tar upp all bandbredd när jag tankar videos på Rosie O’Donnel matandes Oprah med senaste Wendy’s^®-burgaren med sjutton 250-grammare staplade på varann i HD-kvalitet. En grej som är lite trist med det här är att jag är så sjukt beroende av att käka att jag inte ens har vett att sluta. Jag är motsatsen till en horsare (avseende hur mitt missbruk påverkar min vikt). Och det allra sorgligaste är att jag i och med det här inlägget visar att jag inte ens är jolly. Och vem vill ha en deppig tjockis? Ingen, utom dokumentärfilmare, och dom älskar en inte på riktigt. Så fort kameran slås av är den kärleksfulla respekten som bortblåst.