-
23 augusti 2008, kl 04:45
Jag kan inte ens le eller skratta längre
Så stod det ovanför, eller om det var under, jag kommer inte ihåg layouten, en artikel om butiksrån på sidan 2 i Metro när jag läste den senast. Och lo and behold! Om det inte visade sig vara vår lokale spelbutiksägare som satt och såg deppig ut på bilden. Stackarn blev nämligen rånad den 6 juli i år, knivhot och allting. Det är såklart förjävligt att en 60-årig man (eller nån över huvud taget) ska behöva bli fastbundet på sitt eget lager av ett par hetsiga knivsvingande jävlar i moppehjälmar och Bagheera-brallor som bränner iväg med 300 lax i gympapåsen, men det som jag direkt fastnade för i artikeln var just rubriken.
“Jag kan inte ens le eller skratta längre”
Jag har hämtat ut paket i hans butik i genomsnitt en gång i veckan sen vi flyttade hit för två år sen, och jag kan informera om att han ALDRIG skrattat eller lett. Eller sagt hej. Eller låtsats om att jag var där tills jag bokstavligt talat sträckt fram avin mot honom och sagt “hej!” (inget svar för övrigt, bara ta avin och stuffa till the back room och hämta paketet, fast antagligen en kopp kaffe och en cigg först för det tog alltid för evigt). Jämför det med pizzerian bredvid som typ hälsar när jag går förbi fast jag bara varit inne fyra gånger. Jag har många gånger önskat att de två ställena kunde byta personal. Pizzerian skulle passat den sure för det är skitrisigt käk där. Men guuuuud så trevliga de är! Kan pizzerior bli postombud?
Kommentera
