10 januari 2007, kl 21:34

It’z facked ap, innit?

Idag tog fastan slut, Pertas tonfiskpasta blev för mycket för mig. En liten smakbit blev en tallrik, som blev en till, sen två mackor och ett glas julmust, sen två och en halv delicatoboll och ännu mera julmust, och, om det inte varit för min lathet, antagligen en hel natts hetsigt bullbak med svettblandad saliv rinnande ända ner till asscracket. Fan vilken nöff nöff jag är. Men skitsamma, det känns bra att äta igen. Och nu vet jag iaf att jag kan hålla mig från fast föda tillräckligt länge för att kunna genomgå större operationer, cock on wood.

Tv-kvällen har sugit rakt igenom, bara en massa irritationsmoment uppstaplade på rad som om dom visste att jag skulle sitta och glo. Temat har varit britter. Fulbritter, fetbritter, idiotbritter, exil-britter, riktiga jävla brittbritter. Man vill fan släppa en a-bomb över det där landet och gå in med FN-styrkor i alla land där det bor britter och rensa ut avskummet när man ser en fet jävel med “mo’ern mo’awk”-frisyr sälja en paparazzo-bild på Bradelina till amerikansk tabloidpress för en miljon pund medan han, med handen för luren, upprepar “Dis is fackin ‘uuuuge, init?” om och om igen med sidfläsket guppandes av upphetsning utanför en illasittande Dior-skjorta. Jävla slan! Det kokar i blodet när jag ser dom.